Dag 1

Så efter sjutton timmars resa, ett missat flyg och immigrationsproblem i New York sitter jag äntligen här i Mexico City och väntar på att alla ska vakna så att vi kan gå ut och äta frukost. Klockan är halv åtta på morgonen och solen har just gått upp. Men det är varmt. Den klibbiga svettiga sortens värme som tillsammans med en luft som är tunn på syre men tjock på avgaser gör det lite besvärligare att andas. Men det är nog en vanesak.
Resan i övrigt var lång, varm men trots en del bekymmer ändå OK. Jag hade trott att jag skulle vara mer stressad över allt som skulle kunna gå fel, som tex. att flygmotorn skulle ramla av eller att taket plötsligt skulle slitas upp och att hälften av passagerarna skulle sugas ut mot en säker död. Du vet, sånt man ser på flygkraschprogrammen på Discovery. Men jag var lugn; jag hade kommit till freds med min förmodade förlolyckelse. Det kan förstås också bero på att jag såg till att vara mer eller mindre berusad under hela resan. En stor vodka och tre öl på arlanda, två öl i New York samt en stor margharita på mexicoflyget gjorde att jag kunde ta immigrationsproblemet i New York med järnmod. När jag landade i Newark skulle jag ha en och en halv timme på mig att gå igenom immigrationen, hämta mitt bagage, gå igenom säkerhetskontrollerna igen och hitta min gate. Det gick ju sådär. Immigrationen hade datorhaveri och jag samt ett par tusen andra trötta resenärer fick stå och vänta i en och en halv timme innan det var fixat – utan någonsomhelst information. Ingen berättade vad som pågick, ingen hjälpte till. En fransk kvinna som stod bredvid mig försökte fråga en representat från flygplatsen vad som var fel och vad som skulle hända om hon missade sitt flyg, men möttes av en mycket irriterad min och ”I´m not going to answer any questions. It´s not my job to answer any damn questions. Don´t ask me any damn questions”. Ah… Amerikaner… Och själklart missade jag mitt flyg till Houston. Men jag överlevde. Jag hade tur och fick plats på ett senare flyg som skulle gå direkt till Mexico City. Men nu var i stället problemet: hur ska jag få tag på Bere och berätta att jag blir sen? För att vara en modern flygplats i ett land som hävdar att de är bäst i världen på precis allt måste jag säga att den inte kommer i närheten av Arlanda, eller eller ens buss-stationen i Kalmar. Inget internet och bara vanliga jävla mynttelefoner. Har de inte uppfunnit Internet i USA än? Eller upptäckt att det finns telefoner som kan ta betalkort? Mycket märkligt. Men till slut hittade jag i alla fall någon slags antik apparat med trasiga knappar som det gick att mejla med och fick iväg ett meddelande till Bere.
De fyra timmarna på flygplatsen spenderade jag på en diner med utsikt över Manhattans skyline och käkade en härligt god BLT (bacon lettuce and tomato-macka) med pommes frittes och ett par Sam Adams.
Det var nog först när jag gick på det sista flyget som jag riktigt fattade att jag var på väg till Mexico City – jag var en av kanske tre icke-mexikaner och till lunch fick jag en kalkonmacka med superhet salsa och en margarita. Nu började jag bli nervös på riktigt. Tänk om Bere inte har sett mitt mejl. Tänk om jag blir tvungen att leta upp en taxi och försöka ta mig till hennes kompisar själv? Jag blev knappast lugnare när vi flög in över staden. Jag visste att den var stor, men att den var så här enorm hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Det kändes som att hela Stockholm och Göteborg hade kunnat få plats i bara ett av stadens kvarter. Bilar överallt. Och över alltihop låg en tjockt brunt täcke av smutsig luft.
När jag utan problem hade hämtat upp mitt bagage ställde jag mig och väntade där Bere skulle vänta på mig. Men ingen Bere. Jag väntade en halvtimme – fortfarande ingen Bere. Fan, tänkte jag. Ska jag bli tvungen att försöka skaffa en taxi och ta mig hem till hennes kompisar själv. Men ingen pratar ju engelska! Jag kommer att bli rånad, lurad och shanghaiad! Men så hör jag plötsligt Bere bakom säga ”Pinche Sueco! I´m so stressed!” Det visade sig att hon inte hade fått mitt meddande och hade stått och väntat på Houstonflyget. Men när jag inte dök upp där hade hon börjat få panik och förbannat mig för självklart var det mitt fel att jag hade missat flyget. Hon hade till och med gått till Continental för att försöka få fram uppgifter om jag var med flyget eller vad som kunde ha hänt, men utan resultat. När hon äntligen fick syn på mig var hon precis på väg att ge upp. Men vilken lättnad!
Taxiresan var nog den mest skrämmande i mitt liv. Vi rusade fram igenom staden i minst hundratjugo (hastighetsmäteren funkade ändå inte) vilt slalomsvängande mellan filerna. Här spelar det tydligen ingen roll om det är vänster eller högertrafik. När jag frågade var säkerhetsbältena var skrattade Bere och sa ”du är inte i Sverige längre”. Jag hann tyvärr inte se så mycket annat av staden under vansinnesfärden än att den är fullkomligen belamrad med matstånd, barer och herrelösa hundar. Men det ska det bli ändring på i dag. Beres kompisar som vi bor hos, Samuel och Laura, visade sig på granne med Coronabryggeriet (hur Mexico kan det bli!?) och är oerhört trevliga och lättsamma. Samuel är något så ovanligt som en Mexican som hatar stark mat, men precis som min världsbild höll på att rämna kom han ut ur köket med en flaska tequila i näven och hällde upp ett par rejäla glas. Skönt. Hade han inte druckit tequila hade jag tvingats ifrågasätta hans rätt att kalla sig Mexikan.
Nåväl, Karla och Samuel har nyss begett sig till jobbet så jag antar att det är dags att väcka Bere så att vi kan gå och fixa lite käk och så om jag kan skicka hitta nån uppkoppling så att jag kan skicka iväg det här meljet. Jag skriver mer imorgon. Men till alla som undrar: Jag lever och jag mår bra. Men jag är bra jävla svettig.

Kram
Andreas